Lillis...

God kväll!
Så var det ett tag sedan jag har loggat in här igen. Det blir allitd så, och snart måste jag nog inse att jag aldrig kommer bli en bra bloggare, utan en sådan som skriver inlägg med flera dagars mellanrum. Sorgligt, för min del i alla fall. Som jag skrev tidigare är det en rolig stund när man loggar in och får skriva av sig, men det är just bara roligt om jag får göra det när jag vill och inte har den pressen (själv) att måsta skriva ;)
 
I fredags hände något väldigt ledsamt. Jag vet inte om ni kommer ihåg eller vet, men jag tricktränade för något år sedan en liten shetlandsponny vid namn Lillis. Lillis var en så otroligt medgörlig liten häst och han och jag blev verkligen samspelta. Det var han som lärde mig om hur man tar hand om hästar och hur hästar fungerar. Visst är alla individer olika, det är ju så det är, men det finns saker man bör kunna om hästar och det var sånt den lille pållen lärde mig. Han var den första hästen jag fick en speciell "relation" med för det är just det man får då man umgås mycket med någon, vare sig det är ett djur eller en människa. Lillis har alltid varit en superpigg häst och väldigt busig. Vi hade så jäkla roligt ihop, och han var en av dom som fick mig att må bättre då jag inte var så glad. Vi har så mycket minnen tillsammans. Jag kommer aldrig glömma att han alltid skulle tjuvnypas, speciellt då vi tränade och jag hade godis. En gång då vi var i skogen på promenad skulle jag binda upp honom i ett träd(dum idé, ja!) för att ta ett fint foto, men han sliter sig och springer iväg. I panik springer jag efter, men tar genvägen igenom skogen istället för att springa efter på stigen som han sprang på. Han var påväg hemmåt, men emellan skogen och mormor och morfars gård finns en stor landsväg. Jag var så jäkla rädd att han skulle springa ut och bli påkörd, men han sprang över och det kom ingen bil. Jag ringde mamma i full panik och grät i telefonen. Jag blev så rädd, chockad skulle man kunna säga. Jag sprang sedan hemmåt och ser Lillis stå i diket på andra sidan vägen. Jag kommer ihåg att jag skrattade till, för det såg så jäkla kul ut.
Jag måste säga att han var speciell. Han var en drömhäst, både utseendemässigt och personlighetsmässigt. Men dagarna går, åren går och alla åldras. De senaste åren har han blivit magrare, i två veckors tid har han knappt ätit och i torsdags och fredags var han helt apatisk. I fredags var det hans tur att lämna jorden. Han åt inget, i torsdagskväll var han helt borta och jag letade runt som en galning på internet för att hitta en sjukdom som han skulle kunna ha för att dagen därpå ringa veterinären. Dom hade redan ringt veterinären, men hen kom aldrig ut och kollade på honom vilket jag ville att hen skulle göra. Eftersom han inte är min häst eller står på min gård och jag är inte närvarande, så ringde jag inte förrän jag skulle veta att jag kunde ringa. Jag hann dock aldrig ringa, för han hade tydligen blivit mycket sämre under natten och avlivades sedan. Igår var det "begravning". Att se en häst som just sprungit och varit glad ligga där död var hemskt. Visst hade man sett honom föråldras, men det jag minns allra mest är de speciella tillfällena då vi tränade och var ett. Att han nu är död, det är det som är overkligt. Ska man se något positivt med att han är död är det att han inte behöver lida mera. De senaste två veckorna har varit oroliga för oss då det aldrig är roligt med ett djur som inte mår bra och när han inte åt ordentligt visste man att hans död var nära, antingen skulle han dö av sig självt eller tas bort. Inget är roligt, men jag föredrar de först nämda, bara dom inte lider. 
Jag kommer alltid minnas och sakna Lillis. Han var den första häst jag någonsin lärt känna sådär "djupt". Älskade, söta lilla gubben<3 
Hemma hos oss, faktiskt <3
Söta Lillprinsen<3 Vila i frid!
 
Nu sitter jag vid datorn, som ni kanske förstår. Jag ska göra lite "läxor" och sedan laga glass och dricka kaffe och ta vara på den här söndagskvällen. 
 
Helgen har varit bra. Det som hände i fredags var förstås jättehemskt, men det har gått över. Jag önskade mer än allt att Lillis skulle leva, men alla åldras och det är inte roligt att se ett "levande skelett" heller. Jag kommer sakna honom, det gör jag redan, och han kommer alltid finnas med mig i tankarna. Han är inte någon man glömmer och det är inte Boisen eller Donna heller. Lillis och jag har ju gjort så mycket roligt tillsammans, det är det som skiljer sig ifrån Donna och Boisen. Alla tre är saknade och älskade, underbara djur<3
Hursomhelst! Lördagen bestod av stallsysslor, "begravning" och hemma lite fix med ridbanan. Jag tycker lördagen gick så jäkla fort och jag fick ändå inte mycket gjort. Idag har dagen varit längre och jag har tagit vara på dagen, tycker jag. Stallsysslor, som vanligt hos mormor och morfar, och sedan hem. Idag har jag varit ute största delen. Ryktade hästarna ordentligt och provade det nya Hunter-tränset som jag beställde för några veckor sedan. Mys-dag i "stallet" både hemma och hos mormor och morfar. Jag var säkert över 1h i stallet här hemma och ryktade, fixade och myste med pållarna. Saknar ridningen så mycket. Vill sitta upp NU, men ridbanan är ju inte klar än och jag hann inte rida ut idag. Får se nästa helg! Har tagit blodprov dessutom och har obehagligt i armen ännu. Själva sticket gjorde inte ont, men nu.. Ryser så obehagligt det är! Känsliga jag.. 
Fick även ta EKG i fredags då jag också tog blodprov och pinsamt värre skulle allt på överkroppen tas av då EKG skulle tas.. När jag låg där med brösten i vädret tänkte jag hur jäkla bra det skulle vara att vara kille. Kände mig dock inte allt för obekväm, men inte kändes det bekvämt heller ;) 
 
Höörs!



Hästarna rymde- en mardröm!

Igårkväll var det en mardröm för oss. Som vanligt sitter vi och ser Idol på fredagskvällar och i och med det blev det lite sent att gå ut till hästarna igårkväll. Eftersom jag anser att hästarna bör vara ute länge(vilket kanske inte riktigt är min åsikt nu), så är det ingen brådska att gå ut, tänkte jag. Pappa hade ju sett Jocke stått i boxen för en timme sen. På en timme kan det ju hända mycket, vilket det också hade.
 
Mamma gick ut i förväg för att börja mocka. Jag kom ut dit en stund senare med kraftfodret. Efter att jag hade ställt ner det började jag gå ut i hagen för att se om jag ser Jocke eller Mitschi. Oftast brukar Jocke vara jättehungrig på kraftfoder och ställa sig i sin box och vänta, men nu var ingen där. Efter någons sekunds tänkande började jag ana att något inte stod rätt till. Ingen häst syntes till vid matstället, inte ens Mitschi som inte är den som rymmer. 
 
Jag gick sedan uppåt för att se att inte Jocke hade rymt igen. Jocke är ju väldigt duktig på att rymma och eftersom det hade hänt för någon dag sedan hade vi ström på och tänkte att han nu lärt sig en läxa och inte skulle göra det igen, men man vet ju aldrig med honom.. Jag gick dit han hade rymt förut och såg att stängslet låg nere.. Panik! Jag ropade på mamma som fortfarande var i stallet, hon tog grimmorna, vi sprang in efter flicklampor och müsli och gick sedan upp mot infarten vår.
 
Det värsta var ju var någonstans man skulle leta. Skulle man gå mot sjön eller mot stora vägen? Pappa gick ner mot vägen. Mamma och jag gick ner till stranden, men vi kunde varken se eller höra någon häst. Nervositeten steg vartefter som. Oro var tusan de är någonstans och rädslan för att inatt vara med om något av det värsta- att dom skulle bli påkörda eller gått ner sig i sjön. Vi gick sedan på grusvägen påväg till stora vägen efter att ha letat vid stranden utan något mer än hovspår. Mötte pappa halvvägs och han sa att det var något spår på grusvägen ner till stora vägen, men inte i slutet av vägen. 
 
Pappa och jag gick igenom stora hagen till stora vägen och mamma och Elias gick på grusvägen dit. Jag fick panik. Jag gjorde det sämsta jag kunde göra. Skrika och tappa kontrollen över mig själv. Det kan vara lätt att säga såhär att man ska hålla sig lugn, men mina hästar var på rymmen i mörkret, man kan inte vara något annat än nervös och orolig. Det har hänt att hästar blivit påkörda. Det hade varit en riktig mardröm att vara med om och i det här skede visste man aldrig vad som kunde hända eller vad som har hänt.Trots att jag var helt i panik, det regnade som sjutton och telefonen jävlades då jag skulle skriva lyckades jag köpa till mig 3G och skicka ut en "varning/upplysning" på FB. Jag fick till slut ut en text på FB, efter att jag höll på att bli (eller jag blev nog) galen. Regnet gjorde att telefonen inte ville samarbeta, men som tur är finns en busskur där som jag kunde ta skydd i. Sen stod pappa och jag vid infarten för att om det skulle komma någon bil vinka och lysa och uppmärksamma att det är något konstigt.
Relaterad bild
 
 
Mamma och Elias (min bror) for ut på vägen med bil. Efter en stund kollade jag Facebook och såg att en person hade kommenterat att hästarna var på vägen mot bron. Här vi bor finns en bro en bit ifrån. Från vårat vägskäl kan man antingen ta vänster eller höger. Hästarna hade alltså gått åt höger-hållet, vilket säkert var ganska självklart för de hade ju gått till ett bete åt det hållet. Jag skulle ringa upp numret som hon hade kommenterat, men allt jävlades på grund av regnet, så jag hann inte innan mamma och Elias kom, så vi hoppade in i bilen och for iväg mot där hästarna var. Jag hade loggat in på min FB på mammas mobil tidigare igårkväll och då kom det  tjejen skrev upp på skärmen som min bror såg, så de visste också.
 
I såna här händelser kan man ibland ha tur. Saker som att jag hade tidigare loggat in på min FB så att det senare skulle plinga i mammas telefon "var dom var" och att det just då inte var sån trafik. Det känns som att det var klart för hur det skulle sluta, men det tänker man såklart inte på då. Det känns som att vi hade tur och det hade vi ju!
 
Vi hann inte fara en så lång bit innan vi mötte hästarna gåendes på vägen. Vi hoppade ut ur bilen, med grimmorna och fick grimmorna på hästarna enkelt. Just då är det inte bara "åh herregud! De är hittade", utan dom var fortfarande lösa och kunde lätt ha sprungit iväg och man kunde inte pusta ut före grimmorna var på. De verkade dock vilja ha grimmorna på sig, äventyret hade tydligen blivit jobbigt. Det lite konstiga med det sen var att dom var så himla lugna när vi gick hem med dom. Det kom bilar, de var inte rädda och pappa körde efter oss hela vägen hem. Just att det lyser och brummar bakom hästarna och dom går jättesnällt- konstigt, men såklart skönt att dom inte är supernervösa och rädda för det är bara jobbigt. Det är bara förvånansvärt eftersom hästar är flyktdjur och rädda för allt, typ ;)
 Bildresultat för hästar på vägen
(detta är inte en bild ifrån oss utan en bild ifrån Google/ Expressen)
 
Här, när man ledde hem dom, kunde man pusta ut och ta till sig att allt är okej, hästarna är fast och är oskadda. På grund av att en person hade sett dom och sedan vidare meddelat så kunde vi snabbt veta var dom var via Facebook!
Ett stort TACK till de som brydde sig!! Även om dom inte ser det här, så är jag tvungen att skriva det. Gäller det liv är det viktigt och jag är så glad när människor bryr sig! Det kunde ha slutat rejält illa och det gjorde det inte. Mardrömmen som slutade lyckligt kan man verkligen säga. Hem kom vi, hästarna var lugna, oskadda och fick gå in till sina uteboxar till natten som vanligt. 
 
Och nu efterhand kan man ju säga såhär. Mina pållar var uttråkade. Ensilaget var enligt dom inte gott längre eftersom det var det sista(vi hämtade ny bal idag) och dom hade tråkigt. Och vad gör Jocke om det är tråkigt? Jo, han går dit det är enklast att ta sig ut, sätter (förmodligen) huvudet emellan trådarna och går igenom och drar ner all tråd så att även Mitschi kommer ut(var säkert inte meningen, men så var det). Det har hänt många gånger att Jocke har rymt själv, så det är alltid honom vi tittar efter om finns i hagen, för är han inne, då är Mitschi också det(kan såklart vara fel, men det är oftast så vi tänker). Jocke är den rymningsbenägna pållen som allt för ofta smiter ut. Smiter han själv står han ofta i närheten, har Mitschi kommit ut vet man aldrig var dom är och så var det i det här fallet.. 
 
Nu kommer vi sätta in hästarna tidigare och planen är att bygga ordentligt stängsel med brädor runt hagen och sen ska dom få komma ner till stora hagen någon timme per dag också för att inte tycka livet är trist, vilket dom har all rätt att tycka. De rymde dock häromveckan ifrån stora hagen med, men hade som tur var inte gått ner till vägen då. Dumt nog hade vi ingen ström då, men det hade vi minnsan igårkväll, men det hjälpte tydligen inte.
 
Jag har lite dåligt samvete att dom går i "så liten"  hage. Jag är inte nöjd med den. Skulle cirka 20 träd vara borta skulle jag vara mer nöjd då dom får lite mera fritt att röra sig på, men med träden känns det trångt. Jag hoppas vi också kan stängsla in en hage i uthuggna skogen en 100 m ifrån oss där det är stort och rätt fritt att röra sig på plus att det kanske finns något strå gräs där i alla fall. Eftersom dom inte heller trivs med att vara i "stora hagen" eller den "tredje hagen"  för länge så kommer det bara bli några timmar per dag. Det finns fortfarande gräs där det finns gräs(haha) och det är vi avundsjuka på... Hästarna hos mormor och morfar har gräs ännu och alla de andra hästarna man ser får gå på gräs. Får dåligt samvete då våra får stå i en tråkig geggig hage, så känns det, men jag kanske överdriver något. Jag hoppas att jag ganska snabbt när jag blivit myndig kan skaffa en gård så att hästarna får plats ordentligt. Drömmen är en stor gård med stall, stor(större) ridbana och stora hagar. Såklart är jag glad att ens kunna ha hästar, men jag drömmer om något större. Jag älskar vår tomt egentligen. Att bo som vi är en dröm, men inte om man ska ha hästar. 
 
Allt slutade bra, för den här gången. Jag hade nog adlrig suttit här och skrivit ett inlägg om det hade slutat olyckligt. Det kändes som en mardröm då man var i det, men eftersom allt slutade bra kan man ju ändå säga att det inte var det? Eller just då, men inte sen. Svårt att förklara, men ni förstår nog! 
 
Ha det bra <3



11 november

God kväll!
Jag älskar ändå att få logga in här och skriva. Det blir en så trevlig stund på något sätt och ja, det kan låtas löjligt, men så är det :) Lördagkväll. Den här dagen har gått i ett, minst sagt. Först nu kan jag sätta mig ner och "koppla" av kl 20 på kvällen, men jag älskar egentligen dagar där man fått mycket gjort. Inte för att vi fått så mycket gjort, men inte har jag suttit stilla länge i alla fall. 
 
 
Först for vi till mormor och morfar. Där gick vi ut til hästarna ganska snabbt och fixade allt som skulle göras där. Stallsysslor, så himla trevligt. Dock mindre trevligt väder idag, men hästmiljö gör det bättre. Imorgon hoppas jag på strålande sol, eller åtminstone uppehåll ifrån regn... 
Efter nån timme for vi hem och väl hemma åt jag litegrann och sedan bar det iväg efter en ensilage bal med traktorn till mormor och morfar. Före det hade vi såklart tömt traktorskoppan på skit eftersom vi kör all skit till den och tömmer varje vecka. Tanken är att vi ska ha ett större släp att köra skiten på, men eftersom det inte har blivit av gör vi såhär nu. Det är i alla fall betydligt lättare än så som vi hade det för några veckor sen. Skoppan platt på marken och det var rent ut sagt ett h*lvete att tömma skiten dit. 
 
Efter det följde jag med pappa på jour till hans jobb för att sedan handla på S-market. Imorgon är det farsdag! Vi firar litegrann sådär med tårta och present, men inte något supermycket. Pappa ska såklart hedras för allt han gör för mig och min bror, precis som min mamma ska hedras då det är morsdag. Jag är dock alltid tacksam över deras hjälp! Utan dom är jag en liten skit. Vad jag menar med det är att jag är förberedd för tårtabak imorgon! Förra helgen gjorde jag en Halloween tårta som inte alls blev som tänkt, men jag tyckte jag fixade till den helt okej sen. Jag köper alltid för lite sockermassa. TIPS! Köp alltid två marispankorvar eller sockermassa-förpackningar då ni köper. Det räcker aldrig annars och det är fruktansvärt irriterande. Ska du göra en liten tårta räcker det såklart, men aldrig om du ska laga en vanlig.. 
 
Efter det har vi satt in hästarna och nu dricker jag kaffe, typ det jag har hunnit. Klockan har verkligen sprungit de senaste två timmarna..
Såklart skulle den vända sig åt fel "håll", men man ser ju.. Så dåg tårtan ut i förra helgen. Vi hade också halloween middag i mormor och morfars stuga tillsammans med mammas syskon, deras respektive och mina kusiner från mammas sida. Gillar att fira högtider tillsammans!
 
Nu ska jag sitta vid datorn en stund och sedan gå och lägga mig då jag känner för det :) God natt!



Hej & välkommen hit till min blogg! Jag som skriver här heter Melinda, kallas Minda, och är 17 år. Jag bor på Åland( en ö emellan Finland och Sverige) och har ett stort intresse för ridsport! I min blogg läser du om mitt vardagliga liv som student och hästälskare. I bloggen får du följa travarna Jocke & Mitschi till ridhästar.
Ladda ner en egen design gratis | Bonusar inom casino, poker och bingo | Allt om LCHF - Hitta recept, ladda upp recept.