Hästarna rymde- en mardröm!

Igårkväll var det en mardröm för oss. Som vanligt sitter vi och ser Idol på fredagskvällar och i och med det blev det lite sent att gå ut till hästarna igårkväll. Eftersom jag anser att hästarna bör vara ute länge(vilket kanske inte riktigt är min åsikt nu), så är det ingen brådska att gå ut, tänkte jag. Pappa hade ju sett Jocke stått i boxen för en timme sen. På en timme kan det ju hända mycket, vilket det också hade.
 
Mamma gick ut i förväg för att börja mocka. Jag kom ut dit en stund senare med kraftfodret. Efter att jag hade ställt ner det började jag gå ut i hagen för att se om jag ser Jocke eller Mitschi. Oftast brukar Jocke vara jättehungrig på kraftfoder och ställa sig i sin box och vänta, men nu var ingen där. Efter någons sekunds tänkande började jag ana att något inte stod rätt till. Ingen häst syntes till vid matstället, inte ens Mitschi som inte är den som rymmer. 
 
Jag gick sedan uppåt för att se att inte Jocke hade rymt igen. Jocke är ju väldigt duktig på att rymma och eftersom det hade hänt för någon dag sedan hade vi ström på och tänkte att han nu lärt sig en läxa och inte skulle göra det igen, men man vet ju aldrig med honom.. Jag gick dit han hade rymt förut och såg att stängslet låg nere.. Panik! Jag ropade på mamma som fortfarande var i stallet, hon tog grimmorna, vi sprang in efter flicklampor och müsli och gick sedan upp mot infarten vår.
 
Det värsta var ju var någonstans man skulle leta. Skulle man gå mot sjön eller mot stora vägen? Pappa gick ner mot vägen. Mamma och jag gick ner till stranden, men vi kunde varken se eller höra någon häst. Nervositeten steg vartefter som. Oro var tusan de är någonstans och rädslan för att inatt vara med om något av det värsta- att dom skulle bli påkörda eller gått ner sig i sjön. Vi gick sedan på grusvägen påväg till stora vägen efter att ha letat vid stranden utan något mer än hovspår. Mötte pappa halvvägs och han sa att det var något spår på grusvägen ner till stora vägen, men inte i slutet av vägen. 
 
Pappa och jag gick igenom stora hagen till stora vägen och mamma och Elias gick på grusvägen dit. Jag fick panik. Jag gjorde det sämsta jag kunde göra. Skrika och tappa kontrollen över mig själv. Det kan vara lätt att säga såhär att man ska hålla sig lugn, men mina hästar var på rymmen i mörkret, man kan inte vara något annat än nervös och orolig. Det har hänt att hästar blivit påkörda. Det hade varit en riktig mardröm att vara med om och i det här skede visste man aldrig vad som kunde hända eller vad som har hänt.Trots att jag var helt i panik, det regnade som sjutton och telefonen jävlades då jag skulle skriva lyckades jag köpa till mig 3G och skicka ut en "varning/upplysning" på FB. Jag fick till slut ut en text på FB, efter att jag höll på att bli (eller jag blev nog) galen. Regnet gjorde att telefonen inte ville samarbeta, men som tur är finns en busskur där som jag kunde ta skydd i. Sen stod pappa och jag vid infarten för att om det skulle komma någon bil vinka och lysa och uppmärksamma att det är något konstigt.
Relaterad bild
 
 
Mamma och Elias (min bror) for ut på vägen med bil. Efter en stund kollade jag Facebook och såg att en person hade kommenterat att hästarna var på vägen mot bron. Här vi bor finns en bro en bit ifrån. Från vårat vägskäl kan man antingen ta vänster eller höger. Hästarna hade alltså gått åt höger-hållet, vilket säkert var ganska självklart för de hade ju gått till ett bete åt det hållet. Jag skulle ringa upp numret som hon hade kommenterat, men allt jävlades på grund av regnet, så jag hann inte innan mamma och Elias kom, så vi hoppade in i bilen och for iväg mot där hästarna var. Jag hade loggat in på min FB på mammas mobil tidigare igårkväll och då kom det  tjejen skrev upp på skärmen som min bror såg, så de visste också.
 
I såna här händelser kan man ibland ha tur. Saker som att jag hade tidigare loggat in på min FB så att det senare skulle plinga i mammas telefon "var dom var" och att det just då inte var sån trafik. Det känns som att det var klart för hur det skulle sluta, men det tänker man såklart inte på då. Det känns som att vi hade tur och det hade vi ju!
 
Vi hann inte fara en så lång bit innan vi mötte hästarna gåendes på vägen. Vi hoppade ut ur bilen, med grimmorna och fick grimmorna på hästarna enkelt. Just då är det inte bara "åh herregud! De är hittade", utan dom var fortfarande lösa och kunde lätt ha sprungit iväg och man kunde inte pusta ut före grimmorna var på. De verkade dock vilja ha grimmorna på sig, äventyret hade tydligen blivit jobbigt. Det lite konstiga med det sen var att dom var så himla lugna när vi gick hem med dom. Det kom bilar, de var inte rädda och pappa körde efter oss hela vägen hem. Just att det lyser och brummar bakom hästarna och dom går jättesnällt- konstigt, men såklart skönt att dom inte är supernervösa och rädda för det är bara jobbigt. Det är bara förvånansvärt eftersom hästar är flyktdjur och rädda för allt, typ ;)
 Bildresultat för hästar på vägen
(detta är inte en bild ifrån oss utan en bild ifrån Google/ Expressen)
 
Här, när man ledde hem dom, kunde man pusta ut och ta till sig att allt är okej, hästarna är fast och är oskadda. På grund av att en person hade sett dom och sedan vidare meddelat så kunde vi snabbt veta var dom var via Facebook!
Ett stort TACK till de som brydde sig!! Även om dom inte ser det här, så är jag tvungen att skriva det. Gäller det liv är det viktigt och jag är så glad när människor bryr sig! Det kunde ha slutat rejält illa och det gjorde det inte. Mardrömmen som slutade lyckligt kan man verkligen säga. Hem kom vi, hästarna var lugna, oskadda och fick gå in till sina uteboxar till natten som vanligt. 
 
Och nu efterhand kan man ju säga såhär. Mina pållar var uttråkade. Ensilaget var enligt dom inte gott längre eftersom det var det sista(vi hämtade ny bal idag) och dom hade tråkigt. Och vad gör Jocke om det är tråkigt? Jo, han går dit det är enklast att ta sig ut, sätter (förmodligen) huvudet emellan trådarna och går igenom och drar ner all tråd så att även Mitschi kommer ut(var säkert inte meningen, men så var det). Det har hänt många gånger att Jocke har rymt själv, så det är alltid honom vi tittar efter om finns i hagen, för är han inne, då är Mitschi också det(kan såklart vara fel, men det är oftast så vi tänker). Jocke är den rymningsbenägna pållen som allt för ofta smiter ut. Smiter han själv står han ofta i närheten, har Mitschi kommit ut vet man aldrig var dom är och så var det i det här fallet.. 
 
Nu kommer vi sätta in hästarna tidigare och planen är att bygga ordentligt stängsel med brädor runt hagen och sen ska dom få komma ner till stora hagen någon timme per dag också för att inte tycka livet är trist, vilket dom har all rätt att tycka. De rymde dock häromveckan ifrån stora hagen med, men hade som tur var inte gått ner till vägen då. Dumt nog hade vi ingen ström då, men det hade vi minnsan igårkväll, men det hjälpte tydligen inte.
 
Jag har lite dåligt samvete att dom går i "så liten"  hage. Jag är inte nöjd med den. Skulle cirka 20 träd vara borta skulle jag vara mer nöjd då dom får lite mera fritt att röra sig på, men med träden känns det trångt. Jag hoppas vi också kan stängsla in en hage i uthuggna skogen en 100 m ifrån oss där det är stort och rätt fritt att röra sig på plus att det kanske finns något strå gräs där i alla fall. Eftersom dom inte heller trivs med att vara i "stora hagen" eller den "tredje hagen"  för länge så kommer det bara bli några timmar per dag. Det finns fortfarande gräs där det finns gräs(haha) och det är vi avundsjuka på... Hästarna hos mormor och morfar har gräs ännu och alla de andra hästarna man ser får gå på gräs. Får dåligt samvete då våra får stå i en tråkig geggig hage, så känns det, men jag kanske överdriver något. Jag hoppas att jag ganska snabbt när jag blivit myndig kan skaffa en gård så att hästarna får plats ordentligt. Drömmen är en stor gård med stall, stor(större) ridbana och stora hagar. Såklart är jag glad att ens kunna ha hästar, men jag drömmer om något större. Jag älskar vår tomt egentligen. Att bo som vi är en dröm, men inte om man ska ha hästar. 
 
Allt slutade bra, för den här gången. Jag hade nog adlrig suttit här och skrivit ett inlägg om det hade slutat olyckligt. Det kändes som en mardröm då man var i det, men eftersom allt slutade bra kan man ju ändå säga att det inte var det? Eller just då, men inte sen. Svårt att förklara, men ni förstår nog! 
 
Ha det bra <3

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
Ladda ner gratis bloggdesign | Bonusar inom casino, poker och bingo