minda

Lillis...
God kväll!
Så var det ett tag sedan jag har loggat in här igen. Det blir allitd så, och snart måste jag nog inse att jag aldrig kommer bli en bra bloggare, utan en sådan som skriver inlägg med flera dagars mellanrum. Sorgligt, för min del i alla fall. Som jag skrev tidigare är det en rolig stund när man loggar in och får skriva av sig, men det är just bara roligt om jag får göra det när jag vill och inte har den pressen (själv) att måsta skriva ;)
 
I fredags hände något väldigt ledsamt. Jag vet inte om ni kommer ihåg eller vet, men jag tricktränade för något år sedan en liten shetlandsponny vid namn Lillis. Lillis var en så otroligt medgörlig liten häst och han och jag blev verkligen samspelta. Det var han som lärde mig om hur man tar hand om hästar och hur hästar fungerar. Visst är alla individer olika, det är ju så det är, men det finns saker man bör kunna om hästar och det var sånt den lille pållen lärde mig. Han var den första hästen jag fick en speciell "relation" med för det är just det man får då man umgås mycket med någon, vare sig det är ett djur eller en människa. Lillis har alltid varit en superpigg häst och väldigt busig. Vi hade så jäkla roligt ihop, och han var en av dom som fick mig att må bättre då jag inte var så glad. Vi har så mycket minnen tillsammans. Jag kommer aldrig glömma att han alltid skulle tjuvnypas, speciellt då vi tränade och jag hade godis. En gång då vi var i skogen på promenad skulle jag binda upp honom i ett träd(dum idé, ja!) för att ta ett fint foto, men han sliter sig och springer iväg. I panik springer jag efter, men tar genvägen igenom skogen istället för att springa efter på stigen som han sprang på. Han var påväg hemmåt, men emellan skogen och mormor och morfars gård finns en stor landsväg. Jag var så jäkla rädd att han skulle springa ut och bli påkörd, men han sprang över och det kom ingen bil. Jag ringde mamma i full panik och grät i telefonen. Jag blev så rädd, chockad skulle man kunna säga. Jag sprang sedan hemmåt och ser Lillis stå i diket på andra sidan vägen. Jag kommer ihåg att jag skrattade till, för det såg så jäkla kul ut.
Jag måste säga att han var speciell. Han var en drömhäst, både utseendemässigt och personlighetsmässigt. Men dagarna går, åren går och alla åldras. De senaste åren har han blivit magrare, i två veckors tid har han knappt ätit och i torsdags och fredags var han helt apatisk. I fredags var det hans tur att lämna jorden. Han åt inget, i torsdagskväll var han helt borta och jag letade runt som en galning på internet för att hitta en sjukdom som han skulle kunna ha för att dagen därpå ringa veterinären. Dom hade redan ringt veterinären, men hen kom aldrig ut och kollade på honom vilket jag ville att hen skulle göra. Eftersom han inte är min häst eller står på min gård och jag är inte närvarande, så ringde jag inte förrän jag skulle veta att jag kunde ringa. Jag hann dock aldrig ringa, för han hade tydligen blivit mycket sämre under natten och avlivades sedan. Igår var det "begravning". Att se en häst som just sprungit och varit glad ligga där död var hemskt. Visst hade man sett honom föråldras, men det jag minns allra mest är de speciella tillfällena då vi tränade och var ett. Att han nu är död, det är det som är overkligt. Ska man se något positivt med att han är död är det att han inte behöver lida mera. De senaste två veckorna har varit oroliga för oss då det aldrig är roligt med ett djur som inte mår bra och när han inte åt ordentligt visste man att hans död var nära, antingen skulle han dö av sig självt eller tas bort. Inget är roligt, men jag föredrar de först nämda, bara dom inte lider. 
Jag kommer alltid minnas och sakna Lillis. Han var den första häst jag någonsin lärt känna sådär "djupt". Älskade, söta lilla gubben<3 
Hemma hos oss, faktiskt <3
Söta Lillprinsen<3 Vila i frid!
 
Nu sitter jag vid datorn, som ni kanske förstår. Jag ska göra lite "läxor" och sedan laga glass och dricka kaffe och ta vara på den här söndagskvällen. 
 
Helgen har varit bra. Det som hände i fredags var förstås jättehemskt, men det har gått över. Jag önskade mer än allt att Lillis skulle leva, men alla åldras och det är inte roligt att se ett "levande skelett" heller. Jag kommer sakna honom, det gör jag redan, och han kommer alltid finnas med mig i tankarna. Han är inte någon man glömmer och det är inte Boisen eller Donna heller. Lillis och jag har ju gjort så mycket roligt tillsammans, det är det som skiljer sig ifrån Donna och Boisen. Alla tre är saknade och älskade, underbara djur<3
Hursomhelst! Lördagen bestod av stallsysslor, "begravning" och hemma lite fix med ridbanan. Jag tycker lördagen gick så jäkla fort och jag fick ändå inte mycket gjort. Idag har dagen varit längre och jag har tagit vara på dagen, tycker jag. Stallsysslor, som vanligt hos mormor och morfar, och sedan hem. Idag har jag varit ute största delen. Ryktade hästarna ordentligt och provade det nya Hunter-tränset som jag beställde för några veckor sedan. Mys-dag i "stallet" både hemma och hos mormor och morfar. Jag var säkert över 1h i stallet här hemma och ryktade, fixade och myste med pållarna. Saknar ridningen så mycket. Vill sitta upp NU, men ridbanan är ju inte klar än och jag hann inte rida ut idag. Får se nästa helg! Har tagit blodprov dessutom och har obehagligt i armen ännu. Själva sticket gjorde inte ont, men nu.. Ryser så obehagligt det är! Känsliga jag.. 
Fick även ta EKG i fredags då jag också tog blodprov och pinsamt värre skulle allt på överkroppen tas av då EKG skulle tas.. När jag låg där med brösten i vädret tänkte jag hur jäkla bra det skulle vara att vara kille. Kände mig dock inte allt för obekväm, men inte kändes det bekvämt heller ;) 
 
Höörs!
#1 - Jennie

Fina hästbilder

Svar: Tack så mycket :)
minda