Känslosam & illamående oro

God kväll. 
Lite trött och seg sitter jag i mitt rum, datorn brummar högt och jag tar några klunkar av det kalla kaffe som hunnit svalna under tiden jag har redigerat bilder. En ganska vanlig kväll med andra ord. Jag spenderar oftast sena kvällarna vid datorn genom att kika runt på Youtube och övriga sidor på nätet. 
 
Det har hänt en del sedan jag var inloggad sist och skrev ett riktigt inlägg. Det blir ganska jobbigt att ta igen allting som hänt, men jag kan försöka kortfatta lite i punkter. 
 
◊ Den femte, sista perioden, i skolan har börjat (kan ha skrivit det) och den 31 maj är det avlsutning.
 
◊ Jag har börjat komma igång med körkortet genom att ha tagit kontakt med körskola, gjort allt som behövs (förutom trafik/säkerhetskurserna) för att börja övningsköra & jag kommer börja i maj
 
◊ Jag har varit på födelsedagsfest till det nya Frideborg, vilket för mig betyder ganska mycket då jag blev otroligt ledsen över att Frideborg brann ner för några år sedan. Jag hade i stort sett spenderat alla nyårsfester där, samt övriga fester inom släkten. Nu är det nya Frideborg uppbyggt, och det är såklart roligt att se. 
 
◊ Förra helgen fick Jocke kolik och jag (och min familj) hade nog den värsta helgen hittills i mitt liv. En helg fylld av oro. Jag är inte redo att berätta om det ännu, men Jocke klarade sig och mår just nu bra. 
 
Livet liksom rullar på, med med- och motgång. 
 

 
Jag är såklart glad över att vintern är över och våren har kommit och grönskan har satt fart. Älskar det! Det är nu liven "kommer till" liksom. Gräset växer, fåglarna kvittrar och sjöarna får den vackra glansigheten när solen lyser på dom. Det är så fint och glädjen kryper in på. Våren är härlig. 
 
Jag har tappat motivationen till ridningen sen förra helgen då Jocke hade kolik. Det var liksom det värsta att stå där, se honom ha ont och få ett besked som skulle svida in i själen. Den ständiga oron under minst 24 timmar var hemsk. Vi fick gå upp en gång i timmen på natten och gå en promenad med honom, varje gång man kikade in i boxen hade man en oroskänsla i magen "tänk om man han har fått återfall och ligger och har ont nu igen"., då skulle jag veta att det var slut på vår resa. Jag bara hoppades på att det skulle bli bra, men var så beredd på att det värsta kunde hända. Jag tänker inte gå in djupare på det just nu, men jag mådde så extremt dåligt, med illamående, oro och tyngd känsla över bröstet. 
 
Så jag känner liksom inte den där pressen mera att jag måste rida och hålla igång, nu känns det viktigare att han får leva och må bra. Jag tappade ju främst motivationen för att situationen var så hemsk och då kändes det som att jag aldrig mer vill ha djur. Inte för att jag inte älskar dom, utan för att jag känner för mycket i sådana sitautioner. 
 
Men under de senaste dagarna har jag faktiskt fått lite mera motivation och tanken att rida har slagit mig. Efter helgen var jag så nervös varje dag över att det skulle komma tillbaka, eller hända något med dom, så när jag var hemma kontrollerade jag var tionde minut ifall hästarna stod upp och såg ut att må bra. Då fanns tanken, såklart, men den kändes långt borta. Helt ärligt känns det lite som att jag är osäker. Jag gillar ridningen och hästarna, såklart, men jag vet inte hur jag känner ändå. Jag är fortfarande orolig över dom, och kontrollerar fortfarande hur de mår ofta.
 
Nog om det! 
 
I övrigt rullar livet på, som jag sa. Jag går i skolan på vardagarna, som jag förövrigt också är osäker på, och på helgerna far jag till mormor & morfar till hästarna där. Jag tror att det är en ganska viktig punkt för mig att göra. Det skulle kännas lite tomt att bara vara hemma och sova till två, sedan sitta vid datorn och ja, inte göra något. Det är inte jag. Hästarna där betyder också så mycket för mig. På tal om att betyda tror jag att jag är en väldigt känslosam människa. Jag tänker alldeles för mycket och lägger min energi på helt fel saker. Eller ja, att lägga energin på helt fel saker går definitivt att diskutera. Jag brinner för jämställdhet, och jag går allt som oftast och grubblar kring saker som berör ämnet. Jag anser inte det som fel, det är ju faktiskt väldigt rätt och, om jag får säga det själv, klokt att grubbla över sådant. Jag tror det blir lite för mycket bara och det är där det "fel- iga" kommer in; det är inte rätt att lägga energi på att fundera varför vissa män(& kvinnor, men främst män) gör fel. 
Jag tänker för mycket, jag berörs för mycket. Det är såklart ganska fint att vara känslosam, men det kan också innebära press och stress för en själv. Det finns så mycket som jag dras ner av för att jag tänker och berörs för mycket. 
 
Med det sagt så avslutar jag nog dagens inlägg! Hoppas ni har det bra!
 
 
 
 
 
 

26.4

Hej!
Jag måste bara slänga in ett hej och berätta lite om varför jag varit borta så länge. Jag har inte glömt bloggen eller tänkt sluta, utan min motivation till den har legat nere på botten. Vissa saker i livet mår man mer dåligt över och då orkar åtminstone inte jag tänka på att blogga. Livet händer, och jag har bara inte orkat, helt enkelt. 
Så! Jag tycker det är tråkigt min egen del, jag vill uppdatera och ge mig själv som en dagbok som går att gå tillbaka och blicka tillbaka i tiden i framtiden. Jag tror inte annars att det är någon som direkt är så brydd om att jag inte bloggar, men det är såklart roligt att ni läser! Vad jag menar med det är inte att på något sätt säga något fel, utan det är ganska uppenbart att mitt liv inte är så värst intressant. 

Jag hoppas orka kika in här snart och säga hej och skriva ett längre inlägg, och kika igenom bloggen och göra det som jag inte orkat göra här. 
Det blir såhär. Skolan tar energin och jag är helt slut efteråt. Trots att skoldagarna oftast är korta, så är det ändå energi krävande. 

Hörs snart!❤️

(null)

(null)

(null)


Jocke 16 år!!

Hej på er! 
 
Idag är det ingen speciell dag för idag, den 3 april, blir Jocke 16 år! För 16 år sedan kom han till världen och i och med förlossningen dog hans mamma och han blev ett flaskföl. Hans start i livet var ju ganska tuff, men trots det överlevde han och här står han idag. Man brukar säga att man är stolt över att vara någons mamma och jag är stolt över att vara han och Mitschis matte
 
Jocke är en speciell häst, det måste jag ändå säga. Han är han. Han har en personlighet lite ut över det vanliga. Han är smart och det har bevisats genom många nerrivna stängsel, t.ex. Här om året på självaste 1 maj hoppade han över grannarnas stängsel på ca 1,20 för att komma in på gräsmattan efter att ha rymt (tyvärr gjorde han sönder det då också). Han har även ett bra tänk i hoppningen och hoppar med bra teknik. Vi brukar säga att han säkert har någon bokstavskombination då han är lite överaktiv och gör lite "märkliga" saker ibland. En sak som är speciellt är att han "leker" med sin tunga vilket ser otroligt löjligt ut, haha. Sedan viftar han på huvudet ofta och trampar en på tårna med jämna mellanrum(fast när jag tänker på det här just så var det nu ett tag sen). 
 
Jag hoppas vi kommer att utvecklas mera ihop. Jag skulle gärna starta en hopptävling med honom, men det ligger lite träning innan vi kommer dit. Det hade varit så jäkla kul att just hoppa med honom och jag tror att om det aldrig kommer bli av kommer det vara något jag ångrar i framtiden. Det är klart att livet kan ta snabba vändningar. Han är 16 år, vilket är gammalt, men jag tror att det ännu skulle gå att tävla. Däremot kan även en ung häst drabbas av t.ex. kolik och allt förändras. Nu vill jag ju dock inte tänka så, utan tänka på hur våra framtida år kan bli perfekta. Jag tror på Jocke. Jag ser hans tänk och teknik i hoppningen- hans förmåga att kunna länga och korta galoppen och hoppa av själv. När jag gör missar räddar han, i alla fall i de små misstag jag gjort hittills. 
 
I det här inlägget ville jag endast önska min fina häst GRATTIS. Han förgyller mitt liv med glädje och hopp, däremot är jag så dålig på att ge tillbaka. Ge han och Mitschi den kärlek de förtjänar och det gör mig så innerligt ledsen- det är ju inte det jag vill- att inte ge dom min tid, men jag är helt slut i psyket på kvällarna. 
Men jag ska se till att lösa det här- på ett eller annat sätt. Jag vill ge Jocke och Mitschi den kärlek de förtjänar. Nu har jag haft dom i två år, i oktober tre år. Jag var så otroligt lycklig när dom kom till mig den 24 oktober. Den drömmen jag hade haft sen 12 års ålder hade äntligen uppfyllts. Visst blev det inte riktigt som jag hade tänkt- de var ju inte 150 och inridna, utan större och travhästar. Men jag har aldrig tvivlat på att de skulle kunna bli ridhästar, däremot har jag inte alltid trott på oss. 
 
Med det sagt, GRATTIS Jocke på din 16 års dag! 
 
Jag firade honom med en extra morot, men han ska firas mera någon annan dag då jag har mer ork. Tårta ska det bli ;) 
 
Så roligt vi har haft tillsammans jag & Jocke. Det är den här hästen som lärt mig hoppa, för det hade vi inte gjort något mycket alls på ridskolan. Vi lärde oss ihop, och visst är det inte supersmart att ingen av oss kunde det, men inte har det gått fel heller. Vi har lärt oss och Jocke är verkligen supeduktig i hoppningen, även om jag inte är ett proffs ser jag hans kunskap. Älskar honom både som häst och som "arbetskamrat".