Känslosam & illamående oro

God kväll. 
Lite trött och seg sitter jag i mitt rum, datorn brummar högt och jag tar några klunkar av det kalla kaffe som hunnit svalna under tiden jag har redigerat bilder. En ganska vanlig kväll med andra ord. Jag spenderar oftast sena kvällarna vid datorn genom att kika runt på Youtube och övriga sidor på nätet. 
 
Det har hänt en del sedan jag var inloggad sist och skrev ett riktigt inlägg. Det blir ganska jobbigt att ta igen allting som hänt, men jag kan försöka kortfatta lite i punkter. 
 
◊ Den femte, sista perioden, i skolan har börjat (kan ha skrivit det) och den 31 maj är det avlsutning.
 
◊ Jag har börjat komma igång med körkortet genom att ha tagit kontakt med körskola, gjort allt som behövs (förutom trafik/säkerhetskurserna) för att börja övningsköra & jag kommer börja i maj
 
◊ Jag har varit på födelsedagsfest till det nya Frideborg, vilket för mig betyder ganska mycket då jag blev otroligt ledsen över att Frideborg brann ner för några år sedan. Jag hade i stort sett spenderat alla nyårsfester där, samt övriga fester inom släkten. Nu är det nya Frideborg uppbyggt, och det är såklart roligt att se. 
 
◊ Förra helgen fick Jocke kolik och jag (och min familj) hade nog den värsta helgen hittills i mitt liv. En helg fylld av oro. Jag är inte redo att berätta om det ännu, men Jocke klarade sig och mår just nu bra. 
 
Livet liksom rullar på, med med- och motgång. 
 

 
Jag är såklart glad över att vintern är över och våren har kommit och grönskan har satt fart. Älskar det! Det är nu liven "kommer till" liksom. Gräset växer, fåglarna kvittrar och sjöarna får den vackra glansigheten när solen lyser på dom. Det är så fint och glädjen kryper in på. Våren är härlig. 
 
Jag har tappat motivationen till ridningen sen förra helgen då Jocke hade kolik. Det var liksom det värsta att stå där, se honom ha ont och få ett besked som skulle svida in i själen. Den ständiga oron under minst 24 timmar var hemsk. Vi fick gå upp en gång i timmen på natten och gå en promenad med honom, varje gång man kikade in i boxen hade man en oroskänsla i magen "tänk om man han har fått återfall och ligger och har ont nu igen"., då skulle jag veta att det var slut på vår resa. Jag bara hoppades på att det skulle bli bra, men var så beredd på att det värsta kunde hända. Jag tänker inte gå in djupare på det just nu, men jag mådde så extremt dåligt, med illamående, oro och tyngd känsla över bröstet. 
 
Så jag känner liksom inte den där pressen mera att jag måste rida och hålla igång, nu känns det viktigare att han får leva och må bra. Jag tappade ju främst motivationen för att situationen var så hemsk och då kändes det som att jag aldrig mer vill ha djur. Inte för att jag inte älskar dom, utan för att jag känner för mycket i sådana sitautioner. 
 
Men under de senaste dagarna har jag faktiskt fått lite mera motivation och tanken att rida har slagit mig. Efter helgen var jag så nervös varje dag över att det skulle komma tillbaka, eller hända något med dom, så när jag var hemma kontrollerade jag var tionde minut ifall hästarna stod upp och såg ut att må bra. Då fanns tanken, såklart, men den kändes långt borta. Helt ärligt känns det lite som att jag är osäker. Jag gillar ridningen och hästarna, såklart, men jag vet inte hur jag känner ändå. Jag är fortfarande orolig över dom, och kontrollerar fortfarande hur de mår ofta.
 
Nog om det! 
 
I övrigt rullar livet på, som jag sa. Jag går i skolan på vardagarna, som jag förövrigt också är osäker på, och på helgerna far jag till mormor & morfar till hästarna där. Jag tror att det är en ganska viktig punkt för mig att göra. Det skulle kännas lite tomt att bara vara hemma och sova till två, sedan sitta vid datorn och ja, inte göra något. Det är inte jag. Hästarna där betyder också så mycket för mig. På tal om att betyda tror jag att jag är en väldigt känslosam människa. Jag tänker alldeles för mycket och lägger min energi på helt fel saker. Eller ja, att lägga energin på helt fel saker går definitivt att diskutera. Jag brinner för jämställdhet, och jag går allt som oftast och grubblar kring saker som berör ämnet. Jag anser inte det som fel, det är ju faktiskt väldigt rätt och, om jag får säga det själv, klokt att grubbla över sådant. Jag tror det blir lite för mycket bara och det är där det "fel- iga" kommer in; det är inte rätt att lägga energi på att fundera varför vissa män(& kvinnor, men främst män) gör fel. 
Jag tänker för mycket, jag berörs för mycket. Det är såklart ganska fint att vara känslosam, men det kan också innebära press och stress för en själv. Det finns så mycket som jag dras ner av för att jag tänker och berörs för mycket. 
 
Med det sagt så avslutar jag nog dagens inlägg! Hoppas ni har det bra!
 
 
 
 
 
 


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

Mail

Hemsida:

Kommentar:

Trackback