Saknar er.

Allmänt  /  1  Kommentarer
Hallåå! 
Jag är sämst på det här! Jag som lovar mig själv gång efter gång att jag absolut inte får vara borta från bloggen länge, men så händer det igen och igen och igen. Jag tycker det är lite tråkigt sådär, jag lever livet, men bloggen står still och den lever definitivt inte livet ;) Nejmen, största anledningen till att jag har bloggat och "bloggar" är för att jag vill gå tillbaka och läsa senare i livet. Jag bloggar ju inte direkt för pengarna eller berömdhetens skull ;) Här är det inte många som läser, men jag är tacksam för de få som gör det. Det är schyst, I like! Och när jag inte bloggar om mitt liv på månader blir det ju luckor. 
 
Men nu så hade jag lite motivation till bloggen. Satt mig ner vid datorn efter att ha vistas ute i den stekheta solen och behöver lite paus ifrån den. Solen är het idag! Igår och iförrgår har det varit rätt så kyliga dagar som jag faktiskt också vill ha, ibland, då man behöver andas lite ifrån solens varma strålar ;) Hästarna tror jag inte alltid är så förtjusta i den här värmen. 
 
På tal om hästar är vi i tankarna om att låta hästarna få fara ut på bete eventuellt imorgonkväll. Ikväll måste hästarnas hovar verkas och sedan är dom fit for fight för bete. Det är inte ett fett bete, men det är ett bra bete med skog och åkermark. Det hördes lite som att de ska till ett nytt bete, men det blir samma som förra året. I år så har vi valt att inte ha hästarna på det betet någon kilometer bort (som vi haft i två år) då vi sätter ut dom tidigare till "vårt" bete för att gräset inte ska växa för högt och innan brännässlorna växer sig gigantiska. Vi tycker dom kan få fara ut lite tidigare och tar gräset slut tidigare än vanligt får vi antingen stödfodra med hö eller bara ta hem dom. Så enkelt är det. Däremot art hästarna lite för smala ifjol, så vi får ha lite uppsikt och se om gräset inte ger tillräckligt. Nu lär det vara tillräckligt dock :) 
 
Annars så har jag börjat övningsköra med bil och med bilskola. Jättespännande och roligt att få börja köra. Jag har ju kört lite hemma innan, men det har varit lite läskigt med växlarna. Jag tror jag börjar få lite koll på det och "att köra bil", men det är lite kvar ännu innan tryggheten finns bakom ratten! Jag har kört tre gånger och kör fjärde på tisdag. Förhoppningsvis får jag körtkort den 13 augusti på en måndag då jag fyller den 11 augusti, vilket är en lördag.  
 
Skolan är snart slut. Tänk er att jag gått ett år i skola!? Jag som tog ett sabbatsår, började SOS på yrkesskolan och kände ständigt att "jag kommer aldrig orka". Nu är ett år snart gjort och jag klarade det! Jag måste få berömma mig själv. Jag behöver ta ett steg i taget, inte två, då kraschar jag. Därför är det också viktigt att jag berömmer mig själv. Jag har aldrig känt mig trygg i att njuta av att jag faktiskt utbildar mig. Kan ni förstå min tanke? Den kanske hörs lite konstig, men jag tror faktiskt det är viktigt att vara glad över saker man gör. Jag är glad över att jag tog mig tillbaka till skolan, började gymnasiet efter ett år hemma. Många hamnar där, hemma, och jag är glad över att jag faktiskt tog mig någonstans. Kunde varit ett jobb också! Nu får vi se efter sommaren hur det känns.
Jag har under nästan hela året känt mig lite inne på att gå distans istället. Jag gillar ju inte det här "sociala", vilket hörs som jag är världens tråkigaste och insociala människa, men det är väl till en viss del sant. Jag är inte social, utan försöker bara finna mig i. Jag menar inte att jag avskyr människor, utan jag är en person som blir trött av känslor & intryck när jag är i ett socialt sammanhang. 
 
 
När vi är inne lite på trötthet, så har jag under någon vecka nu funderat på min trötthet. Jag är så extremt trött heal tiden. Jag sover flera timmar efter skolan, och det känns inte normalt.
Jag var till läkaren på Studerande hälsan i veckan och pratade om diabetes. Hemma trodde jag först att jag kunde ha underproduktion i sköldkörteln eftersom symtomen är lika dom som jag har, men så hamnade jag in på diabetes och började läsa om det och insåg att det var ungefär samma symtom där.
Så jag var till läkaren och tog upp det. Skolvårdaren tog ett sockervärde och jag hade lite högt. Nu ska jag gå till labbet och ta blodprov igen och det är något jag har sånt obehag för! Jag ryser i hela kroppen av att tänka på hur nålen tränger in i blodkärlet.... Fy! Jag tog blodprov november/december förra året och själva nålsticket kändes ingenting, men efteråt.. AJ. Armen var helt orörlig, enligt mig, och jag grät. Så himla töntligt låter det, men det är en sorts fobi för mig. Jag ska nu utsätta mig igen för det hela eftersom jag vill veta ifall jag kan ha diabetes. Jag är trött på att vara trött och jag är även trött på alla de andra symtom som jag har.
Efter blodprovet ska jag till läkaren igen och se ifall det är något fel. Jag hoppas nästan på en sjukdom eftersom jag vill veta varför jag har alla dom här symtomen, men jag skulle såklart vara glad om jag inte hade någon också. Diabetes är en mardröm för mig, men så är det. Livet, brukar man säga. 
 
Så, jag tror faktiskt inte jag har något mer att säga nu. Tycker jag fick med det viktiga, men det finns såklart mera att skriva om. Finns så mycket att egentligen skriva om. Allt möjligt mellan himmel och jord, men jag kommer inte orka det, haha. Det får bli lite såhär och det räcker ju, det är ju ganska långt ;) I vanliga fall kanske ingen skulle orka läsa det här, men eftersom jag uppdaterar så sällan kan man läsa lite i taget lite nu och då ;)
 
💕
 
Livet rullar på och vi har ju fått sommarvärme. Våren är kommen, men det känns som att sommaren också är kommen. Jag hoppas på en varm sommar hela sommaren ut. Maj, juni, juli, augusti. Helst får det vara lite varmare i september också. 
 
Gräset har växt mycket de senaste veckorna. Björklöven har slagit ut och det är så vackert ute. Man blir glad av solen, gräset och värmen.. Allt som hör sommaren till. Jag ÄLSKAR det. Jag mår bättre nu också, under de soligare dagarna. Trevligt! 
 
Idag är det lördag och jag har som vanligt på helgerna, varit till mormor och morfar, och fixat hästarna där. Eller såhär: jag släppte ut hästarna, sen tyckte jag att små hästarna skulle få komma ut och äta lite gräs runt gården så jag började stängsla. Dom andra tog stallsysslorna sen istället och jag stängslade, länge, kändes det som.
 
Det är i de här tiderna man saknar Boisen, Donna och Lillis lite extra mycket.
När jag gick in i hästarnas hage för att hämta några plaststolpar tänkte jag tillbaks på när jag och Lillis tränade i hagen. Det kändes som att Lillis var där i hagen, bakom ett träd någonstans, men så inser man att han inte finns längre. Fast man visste om det, kändes det som en klump i halsen. Det är inte så längesen, han dog ju i höstas, men jag tror jag hade förträngt hur han mådde de sista dagarna. Han mådde ju inte bra, och då känns det bättre att veta att han slipper ha det så. I tanken mådde han bra och var sig själv, men det var han ju inte innan han dog. 
Boisen och Donna saknar man också. Man kan minnas när dom stod i hagen och betade, när man klappade om dom och speciella stunder, såsom när de fick komma ut på bete. Men jag tränade aldrig med dom, så det är på ett lite annat sätt än med Lillis.
Jag saknar dom alla tre. Jag skulle vilja krama om dom en gång, få klappa dom och känna deras päls.
Om jag bara fick göra det.  
 
Att tänka på dom gör ont. Den där klumpen sitter i halsen och tårarna vill fram, men jag vet att alla tre fick leva ett väldigt bra liv in i det sista, och det är det bästa. 
 
 
 
Lill-plutten<3 Notera stängslet i bakgrunden, den här herren var precis som Jocke, en rymmare. 

Lilla Donnisen<3 
 
 
Den här bilden är så fin på Ulla, Julla och Boisen<3 Freja syns tyvärr inte, vilket är synd för då hade bilden varit komplett. 
 
💗Miss you Boisen, Donna & Lillis💗
 

Känslosam & illamående oro

Allmänt  /  0  Kommentarer
God kväll. 
Lite trött och seg sitter jag i mitt rum, datorn brummar högt och jag tar några klunkar av det kalla kaffe som hunnit svalna under tiden jag har redigerat bilder. En ganska vanlig kväll med andra ord. Jag spenderar oftast sena kvällarna vid datorn genom att kika runt på Youtube och övriga sidor på nätet. 
 
Det har hänt en del sedan jag var inloggad sist och skrev ett riktigt inlägg. Det blir ganska jobbigt att ta igen allting som hänt, men jag kan försöka kortfatta lite i punkter. 
 
◊ Den femte, sista perioden, i skolan har börjat (kan ha skrivit det) och den 31 maj är det avlsutning.
 
◊ Jag har börjat komma igång med körkortet genom att ha tagit kontakt med körskola, gjort allt som behövs (förutom trafik/säkerhetskurserna) för att börja övningsköra & jag kommer börja i maj
 
◊ Jag har varit på födelsedagsfest till det nya Frideborg, vilket för mig betyder ganska mycket då jag blev otroligt ledsen över att Frideborg brann ner för några år sedan. Jag hade i stort sett spenderat alla nyårsfester där, samt övriga fester inom släkten. Nu är det nya Frideborg uppbyggt, och det är såklart roligt att se. 
 
◊ Förra helgen fick Jocke kolik och jag (och min familj) hade nog den värsta helgen hittills i mitt liv. En helg fylld av oro. Jag är inte redo att berätta om det ännu, men Jocke klarade sig och mår just nu bra. 
 
Livet liksom rullar på, med med- och motgång. 
 

 
Jag är såklart glad över att vintern är över och våren har kommit och grönskan har satt fart. Älskar det! Det är nu liven "kommer till" liksom. Gräset växer, fåglarna kvittrar och sjöarna får den vackra glansigheten när solen lyser på dom. Det är så fint och glädjen kryper in på. Våren är härlig. 
 
Jag har tappat motivationen till ridningen sen förra helgen då Jocke hade kolik. Det var liksom det värsta att stå där, se honom ha ont och få ett besked som skulle svida in i själen. Den ständiga oron under minst 24 timmar var hemsk. Vi fick gå upp en gång i timmen på natten och gå en promenad med honom, varje gång man kikade in i boxen hade man en oroskänsla i magen "tänk om man han har fått återfall och ligger och har ont nu igen"., då skulle jag veta att det var slut på vår resa. Jag bara hoppades på att det skulle bli bra, men var så beredd på att det värsta kunde hända. Jag tänker inte gå in djupare på det just nu, men jag mådde så extremt dåligt, med illamående, oro och tyngd känsla över bröstet. 
 
Så jag känner liksom inte den där pressen mera att jag måste rida och hålla igång, nu känns det viktigare att han får leva och må bra. Jag tappade ju främst motivationen för att situationen var så hemsk och då kändes det som att jag aldrig mer vill ha djur. Inte för att jag inte älskar dom, utan för att jag känner för mycket i sådana sitautioner. 
 
Men under de senaste dagarna har jag faktiskt fått lite mera motivation och tanken att rida har slagit mig. Efter helgen var jag så nervös varje dag över att det skulle komma tillbaka, eller hända något med dom, så när jag var hemma kontrollerade jag var tionde minut ifall hästarna stod upp och såg ut att må bra. Då fanns tanken, såklart, men den kändes långt borta. Helt ärligt känns det lite som att jag är osäker. Jag gillar ridningen och hästarna, såklart, men jag vet inte hur jag känner ändå. Jag är fortfarande orolig över dom, och kontrollerar fortfarande hur de mår ofta.
 
Nog om det! 
 
I övrigt rullar livet på, som jag sa. Jag går i skolan på vardagarna, som jag förövrigt också är osäker på, och på helgerna far jag till mormor & morfar till hästarna där. Jag tror att det är en ganska viktig punkt för mig att göra. Det skulle kännas lite tomt att bara vara hemma och sova till två, sedan sitta vid datorn och ja, inte göra något. Det är inte jag. Hästarna där betyder också så mycket för mig. På tal om att betyda tror jag att jag är en väldigt känslosam människa. Jag tänker alldeles för mycket och lägger min energi på helt fel saker. Eller ja, att lägga energin på helt fel saker går definitivt att diskutera. Jag brinner för jämställdhet, och jag går allt som oftast och grubblar kring saker som berör ämnet. Jag anser inte det som fel, det är ju faktiskt väldigt rätt och, om jag får säga det själv, klokt att grubbla över sådant. Jag tror det blir lite för mycket bara och det är där det "fel- iga" kommer in; det är inte rätt att lägga energi på att fundera varför vissa män(& kvinnor, men främst män) gör fel. 
Jag tänker för mycket, jag berörs för mycket. Det är såklart ganska fint att vara känslosam, men det kan också innebära press och stress för en själv. Det finns så mycket som jag dras ner av för att jag tänker och berörs för mycket. 
 
Med det sagt så avslutar jag nog dagens inlägg! Hoppas ni har det bra!
 
 
 
 
 
 

Jocke 16 år!!

Allmänt  /  0  Kommentarer
Hej på er! 
 
Idag är det ingen speciell dag för idag, den 3 april, blir Jocke 16 år! För 16 år sedan kom han till världen och i och med förlossningen dog hans mamma och han blev ett flaskföl. Hans start i livet var ju ganska tuff, men trots det överlevde han och här står han idag. Man brukar säga att man är stolt över att vara någons mamma och jag är stolt över att vara han och Mitschis matte
 
Jocke är en speciell häst, det måste jag ändå säga. Han är han. Han har en personlighet lite ut över det vanliga. Han är smart och det har bevisats genom många nerrivna stängsel, t.ex. Här om året på självaste 1 maj hoppade han över grannarnas stängsel på ca 1,20 för att komma in på gräsmattan efter att ha rymt (tyvärr gjorde han sönder det då också). Han har även ett bra tänk i hoppningen och hoppar med bra teknik. Vi brukar säga att han säkert har någon bokstavskombination då han är lite överaktiv och gör lite "märkliga" saker ibland. En sak som är speciellt är att han "leker" med sin tunga vilket ser otroligt löjligt ut, haha. Sedan viftar han på huvudet ofta och trampar en på tårna med jämna mellanrum(fast när jag tänker på det här just så var det nu ett tag sen). 
 
Jag hoppas vi kommer att utvecklas mera ihop. Jag skulle gärna starta en hopptävling med honom, men det ligger lite träning innan vi kommer dit. Det hade varit så jäkla kul att just hoppa med honom och jag tror att om det aldrig kommer bli av kommer det vara något jag ångrar i framtiden. Det är klart att livet kan ta snabba vändningar. Han är 16 år, vilket är gammalt, men jag tror att det ännu skulle gå att tävla. Däremot kan även en ung häst drabbas av t.ex. kolik och allt förändras. Nu vill jag ju dock inte tänka så, utan tänka på hur våra framtida år kan bli perfekta. Jag tror på Jocke. Jag ser hans tänk och teknik i hoppningen- hans förmåga att kunna länga och korta galoppen och hoppa av själv. När jag gör missar räddar han, i alla fall i de små misstag jag gjort hittills. 
 
I det här inlägget ville jag endast önska min fina häst GRATTIS. Han förgyller mitt liv med glädje och hopp, däremot är jag så dålig på att ge tillbaka. Ge han och Mitschi den kärlek de förtjänar och det gör mig så innerligt ledsen- det är ju inte det jag vill- att inte ge dom min tid, men jag är helt slut i psyket på kvällarna. 
Men jag ska se till att lösa det här- på ett eller annat sätt. Jag vill ge Jocke och Mitschi den kärlek de förtjänar. Nu har jag haft dom i två år, i oktober tre år. Jag var så otroligt lycklig när dom kom till mig den 24 oktober. Den drömmen jag hade haft sen 12 års ålder hade äntligen uppfyllts. Visst blev det inte riktigt som jag hade tänkt- de var ju inte 150 och inridna, utan större och travhästar. Men jag har aldrig tvivlat på att de skulle kunna bli ridhästar, däremot har jag inte alltid trott på oss. 
 
Med det sagt, GRATTIS Jocke på din 16 års dag! 
 
Jag firade honom med en extra morot, men han ska firas mera någon annan dag då jag har mer ork. Tårta ska det bli ;) 
 
Så roligt vi har haft tillsammans jag & Jocke. Det är den här hästen som lärt mig hoppa, för det hade vi inte gjort något mycket alls på ridskolan. Vi lärde oss ihop, och visst är det inte supersmart att ingen av oss kunde det, men inte har det gått fel heller. Vi har lärt oss och Jocke är verkligen supeduktig i hoppningen, även om jag inte är ett proffs ser jag hans kunskap. Älskar honom både som häst och som "arbetskamrat". 
 
 

Tidigare inlägg