minda

Saknar er.
Hallåå! 
Jag är sämst på det här! Jag som lovar mig själv gång efter gång att jag absolut inte får vara borta från bloggen länge, men så händer det igen och igen och igen. Jag tycker det är lite tråkigt sådär, jag lever livet, men bloggen står still och den lever definitivt inte livet ;) Nejmen, största anledningen till att jag har bloggat och "bloggar" är för att jag vill gå tillbaka och läsa senare i livet. Jag bloggar ju inte direkt för pengarna eller berömdhetens skull ;) Här är det inte många som läser, men jag är tacksam för de få som gör det. Det är schyst, I like! Och när jag inte bloggar om mitt liv på månader blir det ju luckor. 
 
Men nu så hade jag lite motivation till bloggen. Satt mig ner vid datorn efter att ha vistas ute i den stekheta solen och behöver lite paus ifrån den. Solen är het idag! Igår och iförrgår har det varit rätt så kyliga dagar som jag faktiskt också vill ha, ibland, då man behöver andas lite ifrån solens varma strålar ;) Hästarna tror jag inte alltid är så förtjusta i den här värmen. 
 
På tal om hästar är vi i tankarna om att låta hästarna få fara ut på bete eventuellt imorgonkväll. Ikväll måste hästarnas hovar verkas och sedan är dom fit for fight för bete. Det är inte ett fett bete, men det är ett bra bete med skog och åkermark. Det hördes lite som att de ska till ett nytt bete, men det blir samma som förra året. I år så har vi valt att inte ha hästarna på det betet någon kilometer bort (som vi haft i två år) då vi sätter ut dom tidigare till "vårt" bete för att gräset inte ska växa för högt och innan brännässlorna växer sig gigantiska. Vi tycker dom kan få fara ut lite tidigare och tar gräset slut tidigare än vanligt får vi antingen stödfodra med hö eller bara ta hem dom. Så enkelt är det. Däremot art hästarna lite för smala ifjol, så vi får ha lite uppsikt och se om gräset inte ger tillräckligt. Nu lär det vara tillräckligt dock :) 
 
Annars så har jag börjat övningsköra med bil och med bilskola. Jättespännande och roligt att få börja köra. Jag har ju kört lite hemma innan, men det har varit lite läskigt med växlarna. Jag tror jag börjar få lite koll på det och "att köra bil", men det är lite kvar ännu innan tryggheten finns bakom ratten! Jag har kört tre gånger och kör fjärde på tisdag. Förhoppningsvis får jag körtkort den 13 augusti på en måndag då jag fyller den 11 augusti, vilket är en lördag.  
 
Skolan är snart slut. Tänk er att jag gått ett år i skola!? Jag som tog ett sabbatsår, började SOS på yrkesskolan och kände ständigt att "jag kommer aldrig orka". Nu är ett år snart gjort och jag klarade det! Jag måste få berömma mig själv. Jag behöver ta ett steg i taget, inte två, då kraschar jag. Därför är det också viktigt att jag berömmer mig själv. Jag har aldrig känt mig trygg i att njuta av att jag faktiskt utbildar mig. Kan ni förstå min tanke? Den kanske hörs lite konstig, men jag tror faktiskt det är viktigt att vara glad över saker man gör. Jag är glad över att jag tog mig tillbaka till skolan, började gymnasiet efter ett år hemma. Många hamnar där, hemma, och jag är glad över att jag faktiskt tog mig någonstans. Kunde varit ett jobb också! Nu får vi se efter sommaren hur det känns.
Jag har under nästan hela året känt mig lite inne på att gå distans istället. Jag gillar ju inte det här "sociala", vilket hörs som jag är världens tråkigaste och insociala människa, men det är väl till en viss del sant. Jag är inte social, utan försöker bara finna mig i. Jag menar inte att jag avskyr människor, utan jag är en person som blir trött av känslor & intryck när jag är i ett socialt sammanhang. 
 
 
När vi är inne lite på trötthet, så har jag under någon vecka nu funderat på min trötthet. Jag är så extremt trött heal tiden. Jag sover flera timmar efter skolan, och det känns inte normalt.
Jag var till läkaren på Studerande hälsan i veckan och pratade om diabetes. Hemma trodde jag först att jag kunde ha underproduktion i sköldkörteln eftersom symtomen är lika dom som jag har, men så hamnade jag in på diabetes och började läsa om det och insåg att det var ungefär samma symtom där.
Så jag var till läkaren och tog upp det. Skolvårdaren tog ett sockervärde och jag hade lite högt. Nu ska jag gå till labbet och ta blodprov igen och det är något jag har sånt obehag för! Jag ryser i hela kroppen av att tänka på hur nålen tränger in i blodkärlet.... Fy! Jag tog blodprov november/december förra året och själva nålsticket kändes ingenting, men efteråt.. AJ. Armen var helt orörlig, enligt mig, och jag grät. Så himla töntligt låter det, men det är en sorts fobi för mig. Jag ska nu utsätta mig igen för det hela eftersom jag vill veta ifall jag kan ha diabetes. Jag är trött på att vara trött och jag är även trött på alla de andra symtom som jag har.
Efter blodprovet ska jag till läkaren igen och se ifall det är något fel. Jag hoppas nästan på en sjukdom eftersom jag vill veta varför jag har alla dom här symtomen, men jag skulle såklart vara glad om jag inte hade någon också. Diabetes är en mardröm för mig, men så är det. Livet, brukar man säga. 
 
Så, jag tror faktiskt inte jag har något mer att säga nu. Tycker jag fick med det viktiga, men det finns såklart mera att skriva om. Finns så mycket att egentligen skriva om. Allt möjligt mellan himmel och jord, men jag kommer inte orka det, haha. Det får bli lite såhär och det räcker ju, det är ju ganska långt ;) I vanliga fall kanske ingen skulle orka läsa det här, men eftersom jag uppdaterar så sällan kan man läsa lite i taget lite nu och då ;)
 
💕
 
Livet rullar på och vi har ju fått sommarvärme. Våren är kommen, men det känns som att sommaren också är kommen. Jag hoppas på en varm sommar hela sommaren ut. Maj, juni, juli, augusti. Helst får det vara lite varmare i september också. 
 
Gräset har växt mycket de senaste veckorna. Björklöven har slagit ut och det är så vackert ute. Man blir glad av solen, gräset och värmen.. Allt som hör sommaren till. Jag ÄLSKAR det. Jag mår bättre nu också, under de soligare dagarna. Trevligt! 
 
Idag är det lördag och jag har som vanligt på helgerna, varit till mormor och morfar, och fixat hästarna där. Eller såhär: jag släppte ut hästarna, sen tyckte jag att små hästarna skulle få komma ut och äta lite gräs runt gården så jag började stängsla. Dom andra tog stallsysslorna sen istället och jag stängslade, länge, kändes det som.
 
Det är i de här tiderna man saknar Boisen, Donna och Lillis lite extra mycket.
När jag gick in i hästarnas hage för att hämta några plaststolpar tänkte jag tillbaks på när jag och Lillis tränade i hagen. Det kändes som att Lillis var där i hagen, bakom ett träd någonstans, men så inser man att han inte finns längre. Fast man visste om det, kändes det som en klump i halsen. Det är inte så längesen, han dog ju i höstas, men jag tror jag hade förträngt hur han mådde de sista dagarna. Han mådde ju inte bra, och då känns det bättre att veta att han slipper ha det så. I tanken mådde han bra och var sig själv, men det var han ju inte innan han dog. 
Boisen och Donna saknar man också. Man kan minnas när dom stod i hagen och betade, när man klappade om dom och speciella stunder, såsom när de fick komma ut på bete. Men jag tränade aldrig med dom, så det är på ett lite annat sätt än med Lillis.
Jag saknar dom alla tre. Jag skulle vilja krama om dom en gång, få klappa dom och känna deras päls.
Om jag bara fick göra det.  
 
Att tänka på dom gör ont. Den där klumpen sitter i halsen och tårarna vill fram, men jag vet att alla tre fick leva ett väldigt bra liv in i det sista, och det är det bästa. 
 
 
 
Lill-plutten<3 Notera stängslet i bakgrunden, den här herren var precis som Jocke, en rymmare. 

Lilla Donnisen<3 
 
 
Den här bilden är så fin på Ulla, Julla och Boisen<3 Freja syns tyvärr inte, vilket är synd för då hade bilden varit komplett. 
 
💗Miss you Boisen, Donna & Lillis💗
 
26.4
Hej!
Jag måste bara slänga in ett hej och berätta lite om varför jag varit borta så länge. Jag har inte glömt bloggen eller tänkt sluta, utan min motivation till den har legat nere på botten. Vissa saker i livet mår man mer dåligt över och då orkar åtminstone inte jag tänka på att blogga. Livet händer, och jag har bara inte orkat, helt enkelt. 
Så! Jag tycker det är tråkigt min egen del, jag vill uppdatera och ge mig själv som en dagbok som går att gå tillbaka och blicka tillbaka i tiden i framtiden. Jag tror inte annars att det är någon som direkt är så brydd om att jag inte bloggar, men det är såklart roligt att ni läser! Vad jag menar med det är inte att på något sätt säga något fel, utan det är ganska uppenbart att mitt liv inte är så värst intressant. 

Jag hoppas orka kika in här snart och säga hej och skriva ett längre inlägg, och kika igenom bloggen och göra det som jag inte orkat göra här. 
Det blir såhär. Skolan tar energin och jag är helt slut efteråt. Trots att skoldagarna oftast är korta, så är det ändå energi krävande. 

Hörs snart!❤️

(null)

(null)

(null)

Tankar & beslut
 
Det är så tufft just nu psykiskt. Det är så mycket som snurrar runt i huvudet och jag vet knappt vad och hur jag ska tänka om min framtid. Jag har noll koll på vad jag vill göra. Ärligt talat känns ett "vanligt" jobb som så långt borta. Jag vill göra något annorlunda, något som inte är att sitta på ett kontor och jobba från sju till fyra varje dag. Det känns så tråkigt för mig. Jag vet dock inte vad som passar mig och det gör mig mer förvirrad och snurrig. 
 
Jag började på SOS och jag gillar utbildningen. Jag är inte intresserad av att gå på t.ex. lyceumet, utan jag är glad över att ha kommit in på den utbildning jag valde som har en bred grund att stå på. Men jag har känt att jag inte är så säker på om det är just barn jag vill jobba med som utbildningen riktar in sig på. Idag och igår hade vår klass rastaktiviteter med lågstadiebarn. Jag var inte alls motiverad till det här och pratade med läraren om att jag inte kommer att klara av det här och att jag då skulle ta en mindre roll i den här uppgiften. Dagarna kom och vi hade dessa rastaktiviteter med barnen. Allt gick över förväntan! Jag trodde att mina "känslor" skulle ta över och att jag inte skulle göra något, men istället imponerade jag på mig själv och fick en jättebra känsla i den här situationen. Det gör mig så kluven i mina tankar och med tanke på vad jag tänkte göra den sista tiden. Jag tänkte helt enkelt satsa på annat, börja jobba istället och eventuellt studera på distans. Men eftersom det kändes så bra med de här aktiviteterna är jag så osäker nu.
 
Jag skulle vilja satsa lite mera på hästarna nu i vår. Börja träna och tävla, den drömmen som har funnits länge i mina tankar, men som aldrig blir av. Hästarna blir äldre, jag blir äldre, och jag ser att Jocke har kapacitet för de lättare klasserna i hoppning. Det vore kul att fara och tävla en gång, känna på det och se- är det vad jag vill och hur Jocke hoppar på bortaplan. 
Jag vill göra bra reklam för ridtravare, de hästarna som "duger till skogsmullar" och som det ses ner på. (Snacka om rasism i hästvärlden.) Jag vill bevisa att rasen inte har med kapaciten att göra, utan med träningen och personligheten. Klart en ras som avlas för hoppning har bättre förutsättningar, men det mesta bedöms på talangen, hur hästen hoppar och hur den är.
Jag kan också ha fel. Jocke kanske hoppar bra hemma, men kommer aldrig klara det på bortaplan. Det vet jag ju förstås inte förrän jag har provat.
 
Jag hade tänkt ta ett studieuppehåll nu i vår med tanken på att komma tillbaka till hösten och fortsätta i samma klass, men så häromdagen när jag pratade med studiehandledaren sade hon att det var i princip omöjligt att göra så och hela min plan förstördes. Det var lite som räddning i mitt liv att göra så. Att ta ett beslut att hoppa av utbildningen är svårt, men att ta ett beslut om ett uppehåll är lättare och särskilt lättare blir det med tanken på att jag får fortsätta i samma klass där jag är van. Men så gick det tydligen inte att göra. Så nu är jag förvirrad och kluven till mina planer. Hur och vad ska jag göra? 
 
Det är så svårt med beslut. Det kanske är jag som är känslig, men det tar enormt på psyket och det är också vad skolan gör. Jag orkar inte göra någonting efter skolan, jag är helt slut i huvudet. Ska jag sätta igång hästarna och träna hårt nu fram till alla tävlingar blir det tufft med skolan också, men det är just nu vad det lutar mot att jag kommer göra. Den femte och sista perioden för det här året börjar den 9 april, dagarna ser okej ut. Jag skulle aldrig orka träna hästarna efter skolan om dagarna var åtta till fyra, men som det ser ut nu är dagarna okej och det vill säga många dagar åtta till två, eller tio till två och så förstås några annorlunda också. Att gå sex timmar i skola fungerar, men att gå åtta är för mycket för hjärnan för mig. Då slår jag av och fungerar bara till att sova, haha. 
 
Nej, jag måsta bara få skriva av mig. Jag hoppas jag kan slänga in ett hej senare i veckan. Snart är det påsklov och det uppskattas mycket. Hoppas ni har det bra!
 
Hejdå.